Krisen slår enormt ojämnt mot Europa

Krisen slår enormt ojämnt mot Europa. Cypern, Grekland och Polen är stabila medan det är depression i Baltikum. Nu prövas för första gången euron som hårdvaluta. Har den en framtid..?

Den globala lågkonjunkturen utlöstes av en osund symbios mellan amerikansk upplåning och asiatisk kapitalexport. Därom råder enighet. Vad som uppmärksammas mer sällan är att Europa - långt bort från Stilla havet - drabbas förvånansvärt hårt av krisen. Medan Kina och Indien redovisar positiva tillväxttal och USA verkar ha passerat botten får Europa uppleva ett 2009 som karaktäriseras av öde shoppinggallerior, igenbommade fabriker och missmod. Kärnländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien väntas registrera negativa tillväxttal på mellan 3 och 4,5 procent.

Vi är långt från förhoppningarna i Lissabondeklarationen från 2000. Enligt den skulle EU år 2010 vara världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Men i själva verket är skillnaden i BNP per capita mellan USA och EU ungefär lika stor nu som då. På senare år har den amerikanska produktionen, över en konjunkturcykel, legat 20-30 procent högre än den västeuropeiska. Gapet förklaras av högre produktivitet, fler arbetade timmar och fler sysselsatta.

Varför drabbas Europa så hårt av krisen? Först och främst är jämförelsen inte helt rättvis. Den amerikanska ekonomin faller inte lika snabbt som den europeiska i år av det enkla skälet att USA:s nedgång inleddes tidigare. Bostadspriserna där kulminerade redan 2006. Under senare delen av 2007, som var ett utpräglat högkonjunkturår i den övriga världen med en global tillväxt på nära 5 procent, var stagnationstendenserna redan tydliga i USA.

En annan faktor som förstärker bilden av ett kristyngt Europa är att Asien faktiskt gick igenom en strukturell kris för ett decennium sedan. Då skedde en brutal anpassning av skuldnivåer, produktionskapacitet och förmögenhetsvärden i den delen av världen. Banker och industrikonglomerat i Kina, Korea och Sydostasien fick räddas med hjälp av främst statliga pengar. I Seoul köade husmödrar för att donera guld som skulle användas för att betala av på statsskulden. Politiker och företagsledare lärde sig läxan att ingenting växer till himlen och hanterade sin skuldexponering därefter.

Med dessa reservationer är det ändå tydligt att den globala nedgången har slagit hårdare än väntat mot Europa. Än mer anmärkningsvärt är att krisens konsekvenser skiljer sig så markant mellan olika nationer. Grovt räknat finns tre kategorier av länder. Grupp 1 - de någorlunda stabila - är Norge, Danmark, Holland, Österrike och Frankrike. De verkar alla kunna ta sig igenom 2009 utan allvarliga välståndsförluster. Visst, den samlade produktionen faller och märkligt hade det varit annars i den värsta nedgången sedan 1930-talet. Men BNP-nedgången för de här fyra länderna blir måttliga 1 till 2,5 procent.

Grupp 2 - de sårbara - är fler och här talar vi om produktionsfall som måste betraktas som exceptionellt stora. Den "naturliga" tillväxten i en industrination brukar ligga på mellan 1 och 3 procent. Under 2009 väntas BNP krympa med mellan 3 och 5 procent i Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Finland och Sverige. Även Polen, Tjeckien och Slovakien kan sägas tillhöra den här gruppen.

När det gäller grupp 3 - värstingarna - möter de länderna samma slags ekonomisk-politiska utmaningar som Sverige gjorde åren 1991-94. En viktig skillnad är att skeendet är mycket mer komprimerat i tid. Sverige hade en successiv utslagning av en fjärdedel av den industriella kapaciteten och arbetslösheten sexfaldigades från 2 till 12 procent, något som skedde under tre år med fallande BNP. I Baltikum, Ukraina, Ungern, Balkan och på Irland faller produktionsvärdet i år med uppemot 10 procent. Det påminner om deflationskrisen i början av 1920-talet. De samhällsekonomiska konvulsionerna blir allvarliga. En fördel är möjligen att anpassningen kan gå snabbt.

Det är alltså tydligt att många euroländer - och en del andra också - har stora problem just nu. Men beror bekymren på euron? Eller finns det andra förklaringar?

I ett par fall är det uppenbart att medlemskap i den europeiska valutaunionen gör ont värre. Den starka euron slår exempelvis hårt mot den finska skogsindustrin. Det märks runtom i Stora Enso-koncernen. Skoghallsverken utanför Karlstad minskar personalen med 10 procent eller 100 personer, något som kritiseras av det lokala facket. Men på andra sidan Östersjön är nedskärningarna mycket större.

Irland har på bara ett par år gått från keltisk tiger till Västeuropas svar på Ukraina. BNP ser ut att krympa med mellan 10 och 15 procent i år. Fallet hade kunnat lindras med en rörlig valutakurs men nu sitter Irland med sin starka euro samtidigt som den största handelspartnern, Storbritannien, räknar sina pengar i allt svagare pund.

I södra Europa har utvecklingen haft drag av Irland de senaste 10-15 åren. EMU medförde att spanjorer, italienare, greker och portugiser under åren 1998-2008 kunde åtnjuta i stort sett samma låga räntor som Tyskland. En alltför lätt penningpolitik blåste upp konsumtion och investeringar och destabiliserade ländernas ekonomier. Konsekvenserna av det syns inte minst i alla avstannade byggprojekt vid Medelhavets stränder. En smärtsam omstrukturering väntar, och den blir inte lättare av att länderna ingår i världens enda hårdvalutablock.

Utanför den zonen befinner sig länder som Storbritannien, Sverige och Polen, som alla drar nytta av att den rörliga valutan dämpar raset i konjunkturen.

Bilden är dock knappast entydig. Det finns euroländer, som Frankrike och Holland, som har en hyggligt stabil utveckling. När det gäller Storbritannien är det sant att läget skulle vara än värre med ett starkare pund. Samtidigt är det ett faktum att tillverkningsindustrins blygsamma storlek och tjänstesektorns fokusering mot bank och finans gör att britterna har svårt att dra nytta av den låga valutakursen. Enligt en färsk analys av en schweizisk managementskola (IMD World Competitiveness Study) har Storbritannien ett sämre utgångsläge när det gäller konkurrenskraft än euroländerna Tyskland, Holland och Österrike. Vänder vi blicken längre mot öster blir skillnaderna inom Europa än mer påtagliga. Vissa östeuropeiska länder klarar sig bra, andra sämre. Euroländerna Slovenien och Slovakien lider visserligen av högt kostnadsläge men har inte gått mer ner för räkning än de grannländer har kvar egna valutor.

Under boomens mest intensiva fas växte löner och konsumtion i Central- och Östeuropa med tvåsiffriga procenttal varje år. Tillväxten skedde till ackompanjemang av - och med bistånd från - en snabb kreditexpansion. Svenska, österrikiska och italienska banker tog stora marknadsandelar men viktigare, och mer i skymundan, var att globala finanskoncerner så villigt gav finansiering till oligarker och andra till synes solida låntagare i regionen. Strategin byggde bland annat på en tro på att många länder snabbt skulle ansluta sig till EMU. Lika betydelsefull var den globaliseringsfeber som då svepte över världen. "Superkonjunkturen" utlöste en våg av investeringar i anläggningar och fysiskt kapital. Alan Greenspans alltför lätta penningpolitik och boomen i Asien lyfte inte minst den tyska verkstadsindustrin till nya höjder åren 2001-2007.

I dag är läget ett annat, inte minst i Östeuropa. The Times kolumnist Anatole Kaletsky konstaterar att raset i den tyska ekonomin "har ödelagt" underleverantörsindustrier i regionen och lett till en dramatisk nedgång i kapitalflödena från gästarbetare i Tyskland. Balansen i Europas ekonomi har varit god under tillväxtåren, men är nu helt plötsligt bräcklig.

Det är något som märks exempelvis i att grekiska statspapper betingar en riskpremie på hela 3 procentenheter över tyska papper. Inte heller här kan vi emellertid skylla på euron och Greenspan. Det är sant att Grekland dignar under överhänget från det senaste decenniets kredit- och EU-finansierade bygghausse. Men det har också betydelse att Grekland är alltför ensidigt beroende av turism och sjöfart. Landet har Europas största handelsflotta och nedgången i den internationella handeln och resandet slår hårt mot näringslivet.

Att Tyskland nu går sämre än de andra stora EU-länderna har fått ledande tyska politiker att ta illa vid sig. Krisinsikten är dock begränsad och man hoppas att exporten ska komma i gång igen. Stephane Garelli, professor på IMD, påpekar att det stora problemet är de "strukturella rigiditeterna" i tysk ekonomi. Han syftar här dels på den tröga arbetsmarknaden, dels på oviljan att låta tjänstesektorn växa till sig. Europas största nation lever och lider med svängningarna i den globala efterfrågan på dess fysiska produkter. Tyska industriföretag tenderar att vara världsmästare inom sina respektive segment, men den så kallade exportmixen kännetecknas av oproportionerligt stor tyngd inom tre branscher. Nästan två tredjedelar av exporten utgörs av maskiner, fordon och kemikalier. Motsvarande andel för Sverige är kring 50 procent.

Tyskarna är förstås inte de enda som dras med betydande strukturella problem. Finland har, liksom Sverige, ett synnerligen stort beroende av utrikeshandeln. Men vårt grannland har också allvarliga inhemska kostnadsproblem som gör det onda från den hårda eurokursen än värre.

- De senaste två åren har kostnadsinflationen för våra finska anläggningar varit värre i flera avseenden, från fiberkostnader till energi, än för vår produktionsbas i övrigt, säger Stora Ensos chef Jouko Karvinen.

Han tillägger att kostnadsbesparingar framöver framför allt ska ske i koncernens finska anläggningar. När det gäller obalanser på andra håll i Europa kan vi konstatera att Frankrike, Italien och Grekland har stor statsskuld medan Storbritannien, Spanien och Irland kämpar med en fastighetsbubbla som resulterat i 10-, 15-procentiga värdefall de senaste kvartalen. Vänder man blicken längre österut så är Central- och Östeuropa inne i en fas som liknar de vildsinta konjunkturella svängningar (boom-bust) som var vanliga under 1970- och 1980-talen i Latinamerika. Skillnaden är att de bakomliggande orsakerna inte är råvaruspekulation, politisk vanskötsel och hyperinflation utan överdriven kreditgivning från västeuropeiska banker.

Skillnaderna är alltså stora mellan Europas olika länder. Rågången mellan "någorlunda stabila", "sårbara" och "värstingar" går inte mellan euronationer och de som står utanför. I Malta, Slovenien och Slovakien, som alla anslutit sig till EMU de senaste åren, märks ingen nämnvärd opinion som ångrar beslutet. Slovakiens bilindustri svarade 2008 för över 20 procent av landets produktionsvärden enligt en studie av konsultfirman Deloitte. Branschen brottas nu med enorma problem till följd av det globala raset i efterfrågan. Men, betonar rapportförfattarna, bekymren är inte värre här än för bilindustrin i Tjeckien och Polen, som båda står utanför euron. I det polska näringslivet är man också, enligt en ny undersökning refererad i internationella medier, överväldigande positiva till att byta ut zlotyn mot euro.

Det kan tyckas paradoxalt. Varför vilja överge en rörlig valutakurs som just nu är till så stor fördel? Och samma fråga kan förstås ställas i Sverige sedan ett par opinionsmätningar visat att fler i dag är för ett svenskt euromedlemskap än emot. Folkpartiet har föreslagit en ny folkomröstning redan nästa mandatperiod. Enligt Sifos analyschef Toivo Sjörén beror omsvängningen på kronfallet - något som förvisso gynnar industrin och placerare med aktier i exportföretag men är negativt när vi reser utomlands.

- En annan anledning kan vara att svenskarna blivit vana att använda euron under resor i Europa. Svenskarna är också nu mer vana vid EU över huvud taget än man var vid folkomröstningen 2003, säger han.

Något entydigt trendbrott i euroopinionen är det dock knappast fråga om. Uppfattningarna går till exempel isär bland Sveriges ledande makroekonomiska bedömare. Robert Bergqvist på SEB vill behålla kronan medan hans chefekonomkollega på Swedbank, Cecilia Hermansson, vill gå över till euron. Till viss del speglar åsiktsskillnaderna att läget ser olika ut på kort och lång sikt. Det exporttunga Sverige mår bra av rörlig växelkurs just nu. Men för att vi ska få fram fler konkurrenskraftiga tjänsteföretag med högt förädlingsvärde behövs förutsägbarhet när det gäller valutakurs och finansieringsmöjligheter.

Eurozonen utsätts nu för stora spänningar på grund av skillnaderna i förutsättningar mellan medlemsländerna. Den amerikanske toppekonomen Martin Feldstein spådde 1999 att euron inte skulle kunna fungera på grund av att EU:s ekonomier inte var tillräckligt integrerade. Nyligen deklarerade han att han står fast vid sin åsikt, men tillade att EMU:s kollaps dröjer ytterligare någon tid. Hur det blir med den saken är omöjligt att säga i dagsläget. Vi har ju konstaterat att Europas strukturproblem inte alls bara handlar om oförmånliga valutarelationer.

Något som talar för att krisen kan gå över är att de offentliga finanserna är mer stabila än på andra sidan Atlanten. USA räknar med upplåning på 2 500 miljarder dollar under 2009. EU-ländernas lånebehov beräknas "bara" till 1 000 miljarder dollar. I det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att euron är ett politiskt projekt. Ekonomisk rationalitet är inte det som avgör dess fortbestånd. Tyskland har resurser att - i sista hand - garantera de svaga euroländernas finansiering.

___________________

ETT EUROPA - TRE KATEGORIER

Grupp 1: De någorlunda stabila

ª De någorlunda stabila är Norge, Danmark, Frankrike, Österrike och Holland. Inom denna grupp är skillnaderna stora. Norge har en urstark ekonomi, Frankrike lider av svag tillväxt och en övertung offentlig sektor och Holland är någonting mitt emellan liksom Österrike. I alplandet måste bankerna hantera en Östeuropa-exponering som är långt värre än de svenska bankernas risktagande i Baltikum. Danmark har både en de facto-anknytning till euron och utgör en av Europas mest flexibla ekonomier. Men ”flexicurity” på arbetsmarknaden förslår inte långt när efterfrågan faller så snabbt som den gör just nu. Enligt regeringens egna prognoser kommer arbetslösheten att tredubblas mellan 2007 och 2010.



Grupp 2: De Sårbara

De sårbara är Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Finland och Sverige. Även Polen, Tjeckien och Slovakien kan sägas tillhöra den här gruppen. Här är läget allvarligt, men problemen är olikartade. Tyskland, Sverige, Finland, Tjeckien och Slovakien lider av sitt stora exportberoende. På andra håll handlar obalanserna om vanskötta statsfinanser och överspekulerade fastighets- och finansmarknader. I Italien är bankerna i uselt skick och Europeiska Utvecklingsbanken tvangs nyligen gå in med stödlån till Unicredito som lånat ut mycket till Östeuropa. Spanien har, å andra sidan, stabila banker. Orsaken är en framsynt lag från 2000 som tvang bankerna att göra stora avsättningar för framtida krishantering.


Grupp 3: Värstingarna

Värstingarna utgörs av de baltiska länderna, Ukraina, Ungern, Balkan och Irland. Dessa befinner sig mestadels utanför EMU men deras ekonomier är ändå i fritt fall. En kritisk problematik är att andelen utländska valutalån är skyhög, över 50 procent i Ukraina, Bulgarien och Rumänien, 60–70 procent i Ungern och 80–90 procent i Estland och Lettland. En så kallad inre devalvering ska hantera problemet, men de ekonomisk-politiska utmaningarna är oerhörda.

2009-06-05 Pär Isaksson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.