Turkiet

Turkiet (turkiska: Türkiye), officiellt Republiken Turkiet (Türkiye Cumhuriyeti), är ett eurasiskt land som sträcker sig över halvön Anatolien i sydvästra Asien och Balkanhalvön i sydöstra Europa. Turkiet gränsar till åtta länder: I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien. Det gränsar till Medelhavet i söder, Egeiska havet i väster och Svarta havet i norr. Turkiet innehåller också Marmarasjön, som används av geografer som gränslinje mellan Europa och Asien. Turkiet räknas ofta in i det geografiska området Mellanöstern.

I det område som utgör dagens Turkiet har flera historiska riken uppstått, såsom Bysantinska riket och Osmanska riket. Turkiet är en viktig regional makt i denna del av Eurasien med starkt kulturellt och ekonomiskt inflytande i området mellan Adriatiska havet i väster och Kina i öster, Ryssland i norr och Mellanöstern i söder, och har kommit att få en ökande strategisk betydelse.

20% av Turkiets befolkning är kurder, men siffran har även uppskattats vara runt 25%. Majoriteten av dessa bor i de kurdiska regionerna i sydöstra Turkiet.

Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick. Republiken Turkiet upprättades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president, sedan Osmanska riket upplösts efter första världskriget. Sedan dess har Turkiet blivit allt mer integrerat med väst, samtidigt som det odlar förbindelser med öst. Turkiet tillhör grundarländerna till FN, Islamiska konferensen, OECD och OSSE, är medlem av Europarådet sedan 1949, och av Nato sedan 1952. Turkiet förhandlar sedan 2005 med Europeiska unionen om medlemskap, och har varit associerad medlem av EU sedan 1963. Turkiet är även medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i världen

Fullständigt namn: Republiken Turkiet

Befolkning: 74.800.000 (FN, 2009)

Huvudstad: Ankara

Största stad: Istanbul

Område: 779.452 kvadratkilometer (300.948 kvm miles)

Stora språk: Turkiska

Större religion: Islam

Medellivslängd: 69 år (män), 74 år (kvinnor) (FN)

Valutaenhet: Turkiska lira

Viktigaste exportvaror: Kläder och textilier, frukt och grönsaker, järn och stål, fordon och maskiner, bränslen och oljor

BNI per capita: US $ 9,340 (Världsbanken, 2008)

Internet-domän: . Tr

Landsnummer: +90

Historia

Anatoliens antika historia

Det geografiska området för dagens Turkiet var ett viktigt historiskt område under forntiden och antiken. Anatoliska halvön (även kallad Mindre Asien), som utgör större delen av dagens Turkiet, är ett av de äldsta kontinuerligt bebodda områdena i världen. De östra delarna har utgjorts av det historiska Armenien även kallat Västarmenien. De tidigaste neolitiska bosättningarna som Çatalhöyük, Çayönü, Nevali Cori, Hacılar, Göbekli Tepe och Mersin anses tillhöra de tidigaste mänskliga bostadsorterna i världen. Bosättningen i Troja börjar i neolitisk tid och pågår in i järnåldern. Under den kända historien har indoeuropeiska språk, semitiska språk, sydkaukasiska språk och många språk med okända släktskapsförhållanden talats i Anatolien. Vissa forskare har föreslagit Anatolien som det hypotetiska centrum som de indoeuropeiska språken spreds från.

Det första större riket i området var hettiternas, från 1700-talet till 1200-talet f.Kr. De indoeuropeisk-talande hettiterna utvecklade en högkultur från centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid på 1300-talet f.Kr., förutom nästan hela Anatolien, även stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak. Senare blev frygierna dominerande tills deras riket förstördes av kimmerierna på 600-talet f.Kr. De mäktigaste av Frygiens efterföljarstater var Lydien, Karien och Lykien.

Anatoliens västkust och svartahavskusten beboddes samtidigt av joner och eoler, två av de antika grekiska folken. Assyrierna ockuperade delar av sydöstra Turkiet så långt tillbaka som 1950 f. Kr. Tushhan var assyriernas provinshuvudstad i sydöstra Turkiet 900-600 f.Kr. Assyrierna koloniserade sydöstra Turkiet ända fram till år 612 f.Kr., då det assyriska riket erövrades av den kaldeiska dynastin i Babylonien. Hela området erövrades av det persiska akemeniderriket under 500- och 400-talen f.Kr. och senare av Alexander den store år 334 f.Kr. Anatolien delades senare i ett antal små hellenistiska riken (däribland Bitynien, Kappadokien, Pergamon och Pontos), vilka alla hade underkastats Romerska riket vid mitten av första århundrade f.Kr. År 324 e.Kr. valde den romerske kejsaren Konstantin den store Bysans till ny huvudstad, och döpte om den till Nya Rom (senare Konstantinopel och Istanbul). Efter Västromerska rikets fall blev staden huvudstad i Bysantinska riket (Östromerska riket).

Turkarna och Osmanska riket

Huset Seldjuk var en gren av de oğuzturkar som på 800-talet var bosatta vid den muslimska världens periferi, norr om Kaspiska havet och Aralsjön. Under 900-talet flyttade seldjukerna från sina ursprungsområden till östanatoliska områden.

Efter deras seger mot Bysantinska riket i slaget vid Manzikert 1071 började turkarna överge sina nomadiska rötter till förmån för en permanent roll i Anatolien, vilket ledde till att det seldjukiska riket bildades. 1243 besegrades seldjukarméerna av mongolerna och imperiets makt föll sakta samman. i dess efterföljd kom ett av de turkiska furstendömena styrt av Osman I att utvecklas till Osmanska riket och därmed fylla det tomrum som lämnats av de kollapsade seldjukerna och bysantinerna. Under 1300-talet uppkom i dagens Turkiet det osmanska riket, som under storhetstiden på 1500- och 1600-talen kom att omfatta större delen av Mellanöstern, Balkan och Nordafrika.

Osmanska riket interagerade med både östliga och västliga kulturer under sin 623-åriga historia. Rikets styrdes med muslimska lagar och de kristna minoriteterna som armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker underkastades dessa lagar som gav en viss religionsfrihet. På 1500- och 1600-talen tillhörde det världens mäktigaste politiska enheter, och var ofta i strid med makterna i Östeuropa under dess framryckning över Balkan och södra delen av Polsk-litauiska samväldet. Efter en lång period av nedgång och successiva landförluster gick Osmanska riket in i Första världskriget som allierad med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern 1914, och blev slutgiltigt besegrat av ententen. Under osmanska rikets slutskede i samband med första världskriget genomfördes det armeniska folkmordet, det assyriska/syrianska/kaldeiska folkmordet även kallat Seyfo, och det grekiska folkmordet vars syfte var att skapa ett homogent Turkiet. Efter kriget försökte segrarmakterna dela upp Osmanska riket genom Freden i Sèvres.

Republiken Turkiet

I skuggan av kriget i samband med Osmanska rikets sönderfall skedde en etnisk rensning på armenier och andra kristna i östra Turkiet, vilka har blivit kända som armeniska folkmordet, assyriska/syrianska/kaldeiska folkmordet och grekiska folkmordet. De osmanska ungturkarnas aktioner ledde till tvångsförflyttningar och 300 000 (enligt osmanska arkiv) till 600 000 (enligt Arnold J. Toynbee, en underrättelseofficer i brittiska Foreign Office under första världskriget) eller upp till över 1 000 000 (enligt armeniska källor) armeniers död.Det råder oklarhet i vad som hände. Turkiet menar att det som inträffade inte var ett folkmord, medan Armenien, Sverige, Frankrike, Kanada och många andra länder erkänt folkmordet och flera forskare, och organisationer som International Association of Genocide Scholars (IAGS), världens ledande auktoritet inom forskningen om folkmord, menar att det var ett folkmord.

Ockupationen av Istanbul och ockupationen av İzmir av de allierade i efterdyningarna av Första världskriget ledde till att en turkisk nationell rörelse upprättades. Under ledning av Mustafa Kemal Pasha, en militär befälhavare som hade utmärkt sig under slaget vid Gallipoli, fördes det turkiska självständighetskriget med målsättningen att upphäva villkoren från freden i Sèvres. Nationalisterna under Mustafa Kemals ledning gjorde revolt mot den osmanska regimen, sedan denna genom kriget förlorat alla sina besittningar i Arabien med mera. Den 18 september 1922 var de ockuperande arméerna bortdrivna och den nya turkiska staten kunde bildas, om än på ett klart mindre territorium än Osmanska riket hade omfattat före första världskriget. Den 1 november avskaffade det nya parlamentet sultanatet, och avslutade därmed 623 år av osmanskt styre. Lausannefreden 1923 ledde till internationellt erkännande av den nyligen bildade "Republiken Turkiet" som Osmanska rikets efterföljarstat. Republiken utropades officiellt 29 oktober 1923 i den nya huvudstaden Ankara.

Mustafa Kemal blev republikens första president och genomförde fram till sin död 1938 omfattande reformer för att omvandla det gamla islamska sultanatet till en modern nationalstat. I enlighet med lagen om familjenamn gav det turkiska parlamentet Mustafa Kemal hedersnamnet "Atatürk" (Turkarnas fader) 1934.

Turkiet gick med i andra världskriget på de allierades sida den 23 februari 1945 som en ceremoniell gest och blev medlem av FN 1945. När Grekland hade svårigheter efter kriget med att undertrycka ett kommunistiskt uppror, och Sovjetunionen ställde krav på militärbaser i Bosporen och Dardanellerna, deklarerade USA 1947 den så kallade Trumandoktrinen . Doktrinen innebar att USA avsåg att garantera Turkiets och Greklands säkerhet, och ledde till storskaligt militärt och ekonomiskt stöd från USA.

Efter att ha deltagit med FN-styrkor i Koreakriget gick Turkiet med i Nato 1952 och kom på grund av dess gräns mot Sovjetunionen att vara strategiskt viktigt under kalla kriget.

Cypern efter delningen 1974.

Turkiet invaderade Cypern vid Cypernkrisen 1974, efter att inbördes stridigheter pågått i ett årtionde och en grekiskinspirerad kupp hade genomförts. Nio år senare utropades Turkiska republiken Nordcypern, som enbart erkänns av Turkiet. Cypernfrågan är ännu inte löst.

Enpartiperioden tog slut 1945 och följdes av en flerpartiperiod som kännetecknades av spänningar, särskilt från 1960-talet till 1980-talet, då perioder av politisk instabilitet ledde till ett antal militärkupper, 1960, 1971, 1980 och en "postmodern statskupp" 1997. Liberaliseringen av Turkiets ekonomi som började på 1980-talet förändrade landets landskap och perioder av hög tillväxt följdes av kriser under de följande årtiondena. Efter 1980-talet har den politiska och ekonomiska situationen förbättrats och landet förhandlar sedan 3 oktober 2005 om medlemskap i EU; Turkiet har dock stora problem med utbredd korruption.

Geografi och klimat

Turkiets territorium är över 1 600 kilometer långt och 800 km brett, med en grovt rektangulär form.Turkiets yta, inklusive sjöar, upptar 779 452 kvadratkilometer, av vilka 755 688 kvadratkilometer ligger i sydvästra Asien och 23 764 kvadratkilometer i Europa.Turkiet är till ytan världens 37:e största land. Turkiet omges av hav på tre sidor: Egeiska havet i väster, Svarta havet i norr och Medelhavet i söder. Turkiet innefattar också Marmarasjön i nordväst.

Turkiet utgörs främst (till 97 procent) av den stora asiatiska halvön Anatolien (även kallat Mindre Asien).

Turkiets varierade landskap är en följd av komplexa jordrörelser som har format området i tusentals år och fortfarande visar sig i relativt frekventa jordbävningar och ibland i vulkanutbrott. Bosporen och Dardanellerna finns till på grund av de förkastningar som löper genom Turkiet och ledde till Svarta havets tillkomst. Det finns en jordbävningsförkastning över den norra delen av landet från väster till öster, vilken orsakade en större jordbävning 1999.

Klimatet är ett tempererat medelhavsklimat med heta, torra somrar och milda, fuktiga och kalla vintrar, men förhållandena kan vara mycket strängare i det torrare inlandet. Bergen nära kusten hindrar medelhavsklimatet från att sprida sig inåt land, vilket ger det inre av Turkiet ett inlandsklimat med distinkta årstider. Den centrala anatoliska platån utsätts mer för extremer än kustområdena. Vintrar på platån är särskilt stränga. Temperaturer på −30 °C till −40 °C kan förekomma i de kurdiska bergsområdena i öster, och det kan ligga snö på marken 120 dagar om året. I väster är vintertemperaturen i genomsnitt under 1 °C.

Somrarna är heta och torra, med temperaturer som vanligen överstiger 30 °C på dagen.

Den årliga nederbörden är i genomsnitt ungefär 400 millimeter. De faktiska mängderna bestäms av höjdläget. De torraste områdena är Konyaslätten och Malatyaslätten, där den årliga regnnederbörden ofta är mindre än 300 millimeter. Maj är i allmänhet den fuktigaste månaden, medan juli och augusti är de torraste.

Städer

Den största staden Istanbul, som var huvudstad före republikens tid, är landets finansiella, ekonomiska och kulturella centrum. Uppskattningsvis 67 procent av Turkiets befolkning bor i städer. Totalt har 12 städer över 500 000 invånare, och 36 städer har mellan 100 000 och 500 000 invånare.

Demografi

År 2005 hade Turkiet 72,6 miljoner invånare och en folkökning på 1,5% per år. Turkiets befolkning är relativt ung. 25,5% är i åldrarna 0–15 år.

Turkiska är det enda officiella språket i Turkiet. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om befolkningens språktillhörighet av liknande skäl som de ovan nämnda. Turkiska talas av omkring 90,5% av invånarna. Övriga språk är kurdiska (18,6%), arabiska (3%), armeniska (med dialekten hamsjen), assyriska/syrianska (främst surayt/turoyo-dialekten), georgiska (med dialekterna laziska och adzjariska), zazadialekten (kurdiska), grekiska, pontiska (nära besläktat med grekiska), tjerkessiska, ladino, serbokroatiska, med flera.

94,0 procent av Turkiets befolkning är muslimer.

Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, främst mellan stadsbor och landsortsbor. Dessutom förekommer fortfarande ett utbrett förtryck mot kurderna i södra Turkiet. Ofta anklagas Turkiet för att inte respektera kurdernas mänskliga rättigheter, men väldigt sällan går det till handling.

Statsskick och politik

Turkiet är en parlamentarisk republik. Sedan Turkiet grundades som republik 1923 har landet utvecklat en stark tradition av sekularism. Turkiets konstitution slår fast de huvudsakliga principerna för statsstyrelsen och fastslår att Turkiet är en centraliserad enhetsstat. Den nuvarande konstitutionen skrevs den 7 november 1982 under en tid av militärdiktatur (se Turkiets historia). Den antogs genom folkomröstning 1982 och har ändrats ett flertal gånger under senare år.

Statschefen är presidenten som till stor del har en ceremoniell roll. Presidenten väljs för sju år av parlamentet men behöver inte vara parlamentsledamot. Den förre presidenten, Ahmet Necdet Sezer, valdes 16 maj 2000, efter att tidigare ha varit ordförande för Turkiets författningsdomstol. Den verkställande makten utövas av premiärministern och ministerrådet som utgör regeringen, och den lagstiftande makten utövas av parlamentet, som har en kammare. Rättsväsendet är oberoende av regering och parlament, och författningsdomstolen har i uppgift att avgöra om lagar och förordningar är förenliga med konstitutionen. Statsrådet är högsta rättsinstans i administrativa ärenden, och Högsta domstolen i alla andra.

Premiärministern är vanligen ledaren för det parti som har vunnit valet och väljs av parlamentet genom en förtroendeomröstning om hans regering. Den nuvarande premiärministern är den tidigare borgmästaren i Istanbul, Recep Tayyip Erdoğan, vars islamisk-konservativa parti AKP fick en absolut majoritet av parlamentsplatserna i valet 2002, med 34% av rösterna. Varken premiärministern eller hans ministrar behöver vara parlamentsledamöter, men i de flesta fall är de det (ett nämnvärt undantag var Kemal Derviş, som var ekonomiminister efter finanskrisen 2001).

Parlamentet har 550 ledamöter som väljs för en femårsperiod genom proportionellt valsystem med partilistor från 85 valkretsar som motsvarar de 81 administrativa provinserna (Istanbul är indelat i tre valkretsar och Ankara och Izmir i vardera två på grund av deras stora folkmängd). Partierna måste klara en procentspärr på 10% av rösterna för att bli representerade i parlamentet. På grund av tioprocentsspärren kom endast två partier in i parlamentet efter valet 2002. Oberoende kandidater får kandidera och måste få 10% av rösterna i sin valkrets för att bli valda. Allmän rösträtt får båda könen har tillämpats i Turkiet sedan 1933, och varje turkisk medborgare som har uppnått 18 års ålder har rösträtt. År 2004 fanns 50 registrerade politiska partier i landet. Författningsdomstolen kan frånta offentligt partistöd från partier som den avgör är anti-sekulära eller separatistiska, eller förbjuda dem helt och hållet.

Militären har traditionellt varit en politiskt mäktig institution, som uppfattas som väktare över Atatürks republik. Enligt lagen är skyddet av den turkiska konstitutionen och landets enhet anförtrodd åt Turkiets krigsmakt, och denna spelar därför en formell politisk roll via det Nationella säkerhetsrådet som väktare över republikens sekulära och enhetliga natur och Atatürks reformer. Genom Nationella säkerhetsrådet bidrar armén till rekommendationer för försvarspolitik mot hot mot landet, inklusive sådana som hänför sig till separatism eller religiös extremism. Under senare år har reformer lett till försök att minska militärens konstitutionella makt och öka den civila representationen i Nationella säkerhetsrådet, i enlighet med EU:s krav. Trots dess inflytande i civila frågor och möjligen på grund av detta har militären starkt stöd bland folket och anses vara den institution som man har störst förtroende för.

Eftersom Turkiet är kandidat för EU-medlemskap anstränger sig regeringen för att avskaffa korruptionen, som är utbredd, men har ännu inte lyckats. Det nuvarande regeringspartiet är Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP).

I slutet av april 2007 demonstrerade en halv miljon människor i Istanbul och Ankara mot vad man anser vara den nuvarande regeringens ökade islamifiering av Turkiet. På grund av oppositionens bojkott av de omgångar av presidentvalet som ägde rum i det turkiska parlamentet, där AKP har majoritet, och som följaktligen ogiltigförklarades, hoppade AKP:s presidentkandidat Abdullah Gül av presidentkampanjen. Till följd av det politiska dödläget röstade parlamentet den 10 maj genom en grundlagsreform som innebär att presidenten väljs direkt i folkval för en femårsperiod och kan väljas om i stället för den nuvarande sjuårsperioden utan möjlighet till omval. För att reformen ska träda i kraft måste det godkännas av den sittande presidenten, alternativt genom folkomröstning eller beslut i författningsdomstolen. Sezers mandatpariod gick ut den 16 maj. Nyval till parlamentet hölls den 22 juli, framflyttat från det tidigare planerade datumet i november. Nyvalet vanns av regeringspartiet AKP. Abdullah Gül valdes till president den 28 augusti.

Utrikesrelationer

Turkiets huvudsakliga politiska, ekonomiska och militära förbindelser har förblivit rotade i väst sedan republiken grundades och gick med i Nato 1952. Ankara blev en betydelsefull strategisk allierad i att avleda sovjetiska styrkor från Centraleuropa och förhindra deras expansion till Medelhavet. Fastän Turkiet i första hand var en västorienterad aktör i internationella sammanhang, odlade landet också förbindelser med Mellanöstern, och blev den enda Nato-medlemmen i Islamiska konferensen samt knöt nära förbindelser med Israel.

Europeiska unionen är Turkiets största handelsepartner, och närvaron av en väletablerad turkisk diaspora i Europa har bidragit till omfattande förbindelser mellan de båda under årens lopp. Turkiet blev medlem av Europarådet 1949, ansökte om associerat medlemskap i EG (föregångare till EU) 1959 och blev associerad medlem 1963. Efter årtionden av politiska förhandlingar ansökte Turkiet om fullst medlemskap i EG 1987, slöt ett avtal om tullunion med EU 1995 och inledde officiellt anslutningsförhandlingar 3 oktober 2005. Det anses att anslutningsprocessen kommer att ta minst 15 år på grund av Turkiets storlek och vidden av skiljaktigheterna i vissa frågor.

Fastän Turkiet deltog i den Natoledda fredsbevarande operationen i Afghanistan efter 11 september-attackerna 2001, väckte Irakkriget starkt inhemskt motstånd i Turkiet. Ett regeringsförslag om att tillåta amerikanska trupper att attackera Irak från Turkiets sydöstgräns uppnådde inte den absoluta majoritet på 276 röster som krävdes för att parlamentet skulle anta det, utan fick stöd av 264 röster mot 250. Detta ledde till en avkylning av relationerna mellan USA och Turkiet och farhågor för att de skulle skadas av situationen i Irak. Turkiet är särskilt bekymrat över utsikten att en självständig kurdisk stat kan bildas ur ett destabiliserat Irak, då landet har utkämpat ett eget krig mot den kurdiska organisationen PKK, där omkring 37 000 människor beräknas ha dött. Detta fick den turkiska regeringen att utöva påtryckningar på USA om att slå ned på PKK:s träningsläger i norra Irak, utan större framgång.

Militär

Turkiets krigsmakt är den näst största stående krigsmakten inom Nato, efter USA:s försvarsmakt, och har en sammanlagd styrka på 1 043 550 personer i uniform i dess fem grenar.

1998 tillkännagav Turkiet ett moderniseringsprogram till en kostnad av ungefär 31 miljarder amerikanska dollar över en tioårsperiod i olika projekt såsom stridsvagnar, helikoptrar och automatkarbiner. Turkiet bidrar också till Joint Strike Fighter-programmet.

Turkiet håller 36 000 soldater i Nordcypern och har haft trupper stationerade i Afghanistan som en del av den amerikanska stabiliseringsstyrkan och den FN-auktoriserade, Natoledda ISAF-styrkan sedan 2001. 2006 stationerade det turkiska parlamentet en fredsbevarande styrka bestående av patrullbåtar och ungefär 700 marksoldater som en del av en utökad FN-styrka i Libanon (UNIFIL) efter Israel-Libanon-konflikten 2006.

Ekonomi

CIA klassificerar Turkiet som ett i-land. Turkiet klassificeras också som ett nyligen industrialiserat land av ekonomer och statsvetare över hela världen, och är medlem av G20, som sammanför de 20 största ekonomierna i världen.

Under större delen av sin historia som republik har Turkiet följt en kvasi-etatistisk linje, med strikt statlig kontroll över deltagande i privata sektorn, utrikeshandel och utländska direktinvesteringar. I slutet av 1980-talet påbörjade Turkiet en serie reformer på initiativ av premiärminister Turgut Özal med syftet att förändra ekonomin från ett etatistiskt, isolerat system till en mer marknadsorienterad och privatsektorbaserad modell. Reformerna drev på snabb tillväxt, men denna tillväxt punkterades av kraftiga recessioner och finansiella kriser 1994, 1999 (efter jordbävningen det året) och 2001, vilket resulterade i en genomsnittlig tillväxt på 4% av BNP per år mellan 1981 och 2003. Frånvaro av ytterligare reformer kombinerat med stora och växande underskott i den offentliga sektorn och utbredd korruption orsakade hög inflation, en svag banksektor och ökad makroekonomisk instabilitet.

Sedan den ekonomiska krisen 2001 och de reformer som inleddes av den dåvarande finansministern, Kemal Derviş, har inflationen fallit till ensiffriga tal, investerarnas tilltro och utländska investeringar har ökat kraftigt och arbetslösheten har sjunkit. Turkiet har gradvis öppnat sina marknader genom ekonomiska reformer genom att begränsa statliga kontroller på utrikeshandel och investeringar och privatisering av offentligt ägda industrier, och liberalisering av många sektorer för deltagande från privata och utländska aktörer har fortsatt under politisk debatt.

BNP-tillväxttakten för 2005 var 7,4 procent, vilket gjorde Turkiet till en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Turkiets ekonomi är inte längre dominerad av traditionella jordbruksaktiviteter i landsbygdsområdena, utan mer av ett dynamiskt industriellt komplex i de större städerna, tillsammans med en utvecklad tjänstesektor. Jordbrukssektorn står för 11,9% av BNP, medan industrisektorn och tjänstesektorn står för 23,7% respektive 64.5%. Turismsektorn har upplevt snabb tillväxt under de senaste tjugo åren, och utgör en viktig del av ekonomin. År 2005 kom 24 124 501 turister till landet, vilka bidrog med 18,2 miljarder amerikanska dollar till Turkiets inkomster. Andra viktiga sektorer i den turkiska ekonomin är byggnad, bilindustri, elektronik och textilier.

Under senare år har den kroniskt höga inflationen förts under kontroll och detta har lett till lanseringen av en ny valuta för att befästa de ekonomiska reformerna och sudda ut spåren av en instabil ekonomi. Den 1 januari 2005 ersattes dem gamla turkiska liran med den nya turkiska liran genom att 6 nollor avskrevs (1 YTL= 1 000 000 TL). Som en följd av fortgående ekonomiska reformer har inflationen sjunkit till 8,2% år 2005, och arbetslöshetsnivån till 10,3%. Turkiet har en BNP per capita (nominell) på 5062 USD och är därmed rankat som nummer 64 i världen år 2005. 2004 uppskattades att 46,2% av den totala disponibla inkomsten mottogs av de högsta 20% av inkomsttagare, medan de lägsta 20% mottog 6%.

Turkiets främsta handelspartner är EU (59% av export och 52% av importen år 2005), USA, Ryssland och Japan. Turkiet har dragit nytta av en tullunion med EU, som undertecknades 1995, för att öka sin industriproduktion som syftar till att exporteras och tjänar samtidigt på utländska investeringar från EU till landet. 2005 uppgick exporterna till 73,5 miljarder USD medan importerna var på 116,8 miljarder USD, med ökningar på 16,3% respektive 19,7% jämfört med 2004. 2006 uppgick exporterna till 85,8 miljarder USD, vilket utgör en ökning på 16,8% från 2005.

Efter åratal av låga nivåer av utländska direktinvesteringar lyckades Turkiet dra till sig 8,5 miljarder USD i utländska direktinvesteringar 2005 och antas ha nått en högre siffra 2006. En serie stora privatiseringar, den stabilitet som som gynnades av Turkiets EU-förhandlingar, stark och stabil tillväxt och strukturförändringar i bank-, detaljhandels- och telekommunikationssektorerna har alla bidragit till en ökning av utländska investeringar.

Landet har en stark och snabbt växande privat sektor, men statligt ägda företag har fortfarande en viktig plats inom den basala industrin, bank- och transportväsendet. Många turkar beger sig varje år utomlands som gästarbetare, främst till Tyskland. Omkring 20 % av befolkningen uppskattas leva under existensminimum, främst i de fattiga och krigsdrabbade områdena i sydöst.

Källa: Turkiet – Wikipedia

Ledare

Ordförande: Abdullah Gül

Abdullah Gül valdes till president av parlamentet i augusti 2007. Han är Turkiets första statschef med en bakgrund i politisk islam, i ett land med starka sekulära principer.

I de månader som leder till hans framtida val såg han gatudemonstrationer, en opposition bojkott av parlamentet och varningar från armén, som har störtat fyra regeringar sedan 1960.

Turkiska sekularister, inklusive armégeneraler motsatte Gül nominering, som fruktade att han skulle försöka underminera Turkiets strikta åtskillnad mellan stat och religion. Sekularister ville inte att Turkiets första dam skulle bära den muslimska huvudduken.

Gül började i politiken i ett islamistiskt parti som förbjöds av domstol, men senare avstått från tanken att islam skulle vara en drivande kraft i politiken. År 2001, tillsammans med andra moderata medlemmar av den islamistiska rörelsen, grundade han Rättvise-och utvecklingspartiet (AKP) och distanserat sig från hans tidigare politiska sympatier.

Partiet vann valet 2002 och Gül tjänade som stand-in statsminister innan att stiga åt sidan för Recep Tayyip Erdogan. Gül tjänade som utrikesminister under Erdogan och odlade en image som en moderat politiker, i egenskap av en lidelsefull röst för reformer och för att främja Turkiets EU-mål.

Regeringen har mest makt, men presidenten kan lägga in veto lagar, utnämna tjänstemän och domare. Väljarna i en folkomröstning i oktober 2007 stödde planerna på att få framtida presidenter som väljs av folket i stället för av parlamentet.

Premiärminister: Recep Tayyip Erdogan

Tayyip Erdogan, som blev premiärminister i mars 2003 ledde hans Rättvise-och utvecklingspartiet (AKP) till seger i juli 2007 års val.

AK partiet ökat sin andel av rösterna i 2007 års riksdagsval till 47 % trots motståndarnas ansträngningar att framställa hans pro-business part med islamistiska rötter som en trojansk häst som skulle göra Turkiet till ett Turkiet i Iransk stil.

Erdogan: s regeringar har fortsatt reformer och modernisering av landet om något snabbare och mer effektivt än de flesta av sina föregångare.

Under 2010, förde hans regering fram planer för parlamentet att ändra 30-åriga författning, och säger att förslagen skulle göra Turkiet mer demokratiskt. Oppositionsledare sade att några av de åtgärderna innebar ett försök från AKP att rulla tillbaka sekularism.

Erdogan blev första premiärminister flera månader efter sitt partis jordskredsseger valseger i november 2002.

Han hade hindrats från att ställa upp i valet på grund av en tidigare dom för brott för att läsa en islamistisk dikt på ett politiskt möte. Ändringar i grundlagen banade väg för honom att köra för riksdagen under 2003.

Han identifierade anslutning till EU som en högsta prioritet och infört reformer som banade vägen för inledande av medlemskap förhandlingar i oktober 2005.

Trots att AK har islamistiska rötter, insisterar han att det är fast besluten att en sekulär stat.

Källa: BBC NEWS översatt med Google

Turkiet BNP-Tillväxt

Turkiet bruttonationalprodukten (BNP) minskade 3,30% under de senaste 4 kvartalen. I Turkiet bruttonationalprodukten är värt 794 miljarder dollar eller 1,28% av världsekonomin, enligt Världsbanken. Turkiet är en snabbt växande land och största ekonomi i Central-och Östeuropa. Turkiets dynamiska ekonomi är en komplicerad blandning av modern industri och handel tillsammans med ett traditionellt jordbruk sektor som fortfarande står för ungefär 30% av sysselsättningen. Den har en stark och snabbt växande privata sektorn, men staten är fortfarande ett stort deltagare i basindustrin, banker, transport och kommunikation.

BNP-tillväxt på årsbasis

image 

BNP-tillväxt QoQ

image 

BNP per capita

image 

Export

image 

Ränta

image 

Börsen

image 

Länkar till fakta om Turkiet

Istanbul Stock Exhange, Turkiet

http://www.tradingeconomics.com/Economics/GDP-Growth-Annual.aspx?Symbol=TRY

http://www.emerginvest.com/WorldStockMarkets/Turkey

https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html

President Abdullah Guls fru Hayrunnisa röstar.

Ja till ändrad grundlag i Turkiet

Publicerad: 2010-09-13

Turkarna röstade på söndagen ja till regeringens paket med grundlagsändringar.

Ett viktigt kliv närmare EU, menar de hoppfulla ja-sägarna. Ett tyst steg mot islamisering, befarar motståndarna.

En majoritet av turkarna, 58 procent, ställde sig på ja-sidan i söndagens folkomröstning. Därmed träder alla de 26 ändringarna i kraft och regeringspartiet AKP kan pusta ut. Frågan om grundlagen var ett viktigt test inför nästa års parlamentsval.

-Vi har gått över en historisk tröskel på väg mot en avancerad demokrati, sade landets premiärminister Recep Tayyip Erdogan, efter att ha presenterat valresultatet och tagit emot applåder från sina anhängare.

Men det var inte ett enat Turkiet som möttes vid valurnorna. Att Turkiet behöver en uppdaterad och framåtsträvande grundlag var de flesta överens om. Den nuvarande härstammar från åren efter militärkuppen 1980 och har länge kritiserats. Men regeringens förslag föll inte alla i smaken och ändringarna delade det politiskt splittrade Turkiet. På ena sidan stod regeringen som leds av moderata muslimer, på andra sidan alla de stora oppositionspartierna.

Valaffischerna bredde ut sig över landet och propagandan haglade över de närmare 50 miljoner röstberättigade inför omröstningen. AKP argumenterade flitigt för att förändringarna är ett avgörande demokratiskt steg mot EU-medlemskap för Turkiet.

-Det måste bli ett ja i dagens omröstning, inte bara för Turkiets demokratiska framtid, men även för att rätta till historiska misstag och underlätta för dem som fick lida under kuppen 1980, sade soldaten Sahit Yilmazer när han röstade i Istanbul.

EU har också beskrivit tilläggen som "steg i rätt riktning".

-Vi hoppas intensivt, både för den interna utvecklingen i Turkiet, demokratiseringen, kurdfrågan och Europanärmandet, att det blir ett ja, sade utrikesminister Carl Bildt (M) inför omröstningen.

/ TT-AFP-Reuters

FONDER

Turkiskt lugn ger fondrusning

Publicerad: 2010-05-03

En lång rad icke-nyheter gör Turkiet till månadens stora fondvinnare. I snitt har Turkietfonderna stigit med mellan 6 och 9 procent under de senaste 30 dagarna.

– Det har äntligen blivit arbetsro i landet, säger East Capitals chefekonom Marcus Svedberg och pekar på flera orsaker till rusningen.

Den politiska turbulensen i Turkiet har lagt sig, räntan ligger fast och man behöver inga lån från IMF.

Dessutom har BNP-siffror för fjärde kvartalet överraskat positivt.

– Den turkiska börsen har precis nått sin högsta notering någonsin, medan de flesta andra börser i öst fortfarande har en lång bit kvar till toppen. Det är framför allt de indextunga turkiska bankerna som har stigit kraftigt, säger Marcus Svedberg.

East Capital har tre fonder på månadens vinnarlista. Förutom Turkiet handlar det om Ryssland och Östeuropa som fortsätter att utvecklas positivt.

SOFIA ULLERSTAM, PRIVATA AFFÄRER


Jämförelse i Avanza









Blå=HSBC GIF Turkey Equity A

Grå=East Capital Turkietfonden

Grön=Fortis L Equity Turkey Acc

HSBC GIF Turkey Equity A

Fonden placerar i aktier på den turkiska marknaden.

East Capital Turkietfonden

East Capitals investeringsfilosofi är baserad på ett långsiktigt perspektiv på utvecklingen, samt på fundamental analys och aktiv portföljuppbyggnad som kombinerar tillväxt med värde. East Capital Turkietfonden är en aktiefond med inriktning på Turkiet och att dess placeringsinriktning är knuten till den turkiska ekonomin. Vartefter marknadsläget utvecklas kan fonden också investera i andra länder såsom bl.a. Albanien, Armenien, Azerbadzjan, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Egypten, Georgien, Grekland, Israel, Jordanien, Kazakstan, Kirgizistan, Kroatien, Libanon, Makedonien, Montenegro, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovenien, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ungern och Uzbekistan. Fondens strategi är att gå in på marknaden i ett tidigt skede och att köpa lågt värderade aktier i företag i snabbt växande branscher. En stor del av portföljen består av större företag i regionen, men fonden söker också aktivt en exponering mot mindre bolag.

Fortis L Equity Turkey Acc

Denna fond investerar minst 2 / 3 av sina tillgångar i aktier eller andra värdepapper som motsvarar aktier av kapitalet i företag som har sitt säte eller beteende i Turkiet och i derivatinstrument.
Det kan också placera högst 1 / 3 av sina tillgångar i alla andra överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, derivatinstrument, finansiella instrument eller likvida medel, förutsatt att investeringar i räntebärande värdepapper av något slag inte överstiger 15% av sina tillgångar och de investeringar i andra fondföretag eller UCI inte överstiger 5%.

Open End-certifikat

Open End-certifikat för tillväxtmarknader















Blå=RBN Indexcertifikat OEC TURK

BÖRSEN

Istanbul Stock Exhange, Turkiet

Media

Turkiets Radiovågor är livlig, med cirka 300 privata tv-stationerna - mer än ett dussin av dem med nationell täckning - och mer än 1.000 privata radiostationer som konkurrerar med de statliga TV-företaget, TRT.

Kraftfull företagen verkar många av pressen och radio butiker, de inkluderar Dogan koncernen, ledande mediakonglomerat.

För journalister, militären, kurder och politisk islam är mycket känsliga ämnen, täckning vilket kan leda till arrestering och åtal. Människorättsgrupper säger journalister har fängslats, eller attackerade av polisen. Det är också vanligt för radio-och TV-stationer att få sina sändningar avbröts för vädring känsligt material.

Några av de mest repressiva sanktioner har hävts inom ramen för reformer som syftar till att bana väg för EU-inträde. Men enligt artikel 301 i strafflagen är det ett brott att förolämpa den turkiska nationen.

TRT infördes sändningar på kurdiska, förbjuden under många år, i 2004 som en del av reformer som syftar till att uppfylla EU: s kriterier för minoriteter. Kurdiska språket TRT 6 TV lanserades 2009. Vissa utomeuropeiska-baserad kurdisk TV sänds via satellit.

Omkring 26.500 tusen turkar var online i mars 2008 (Internetworldstats). Webbplatser har varit föremål för blockering. De inkluderar video-delar tjänst YouTube, som förbjöds över videor anses vara kränkande för grundaren av det moderna Turkiet, Kemal Atatürk.

Pressen

TV

  • Turkiska Radio och TV (TRT) - Statliga programföretag, driver fyra nationella nätverk
  • Star TV - Privata, till den första stationen bryta statliga TV: s monopol
  • Show TV - Privata, allmänt tittade nätet
  • Kanal D - Privata, allmänt tittade nätet
  • ATV - Privat
  • Fox - Privat
  • NTV - Privat
  • CNN Turk - Turkiska utlöpare av välkända nyhetskanal

Radio

  • Turkiska Radio och TV (TRT) - Statliga programföretag, tjänster inkluderar kulturella / utbildningsnätverk TRT 1, populärmusik nätverk TRT 3 och turkiska folk / klassisk musik station TRT 4
  • Kral FM - Populär privat nätverk
  • Super FM - Populär privat nätverk

Källa: BBC NEWS översatt med Google

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.