Investeringsklockan

 

Investeringsklockan ett hjälpmedel genom konjunkturcykeln.

1937 lanserade den brittiska tidningen Evening Standard begreppet investeringsklockan. Modellen är enkel men både effektiv och överskådlig, och många professionella aktörer, kapital- och fondförvaltare liksom marknadsstrateger, baserar sina beslut på denna klocka. Kanske inte alltid direkt, men indirekt och intuitivt, tänker de i dessa banor, eftersom klockan är grundläggande för hur olika tillgångsslag beter sig i olika ekonomiska miljöer. Med hjälp av investeringsklockan kan man se hur några typer av tillgångar uppträder i en stark respektive svag ekonomisk omgivning i kombination med olika inflationsscenarier.

Klockan, och den därtill kopplade investeringscykeln, kan vara en hjälp för att enkelt välja hur kapitalet i stort kan fördelas mellan tillgångsslag som kontanter, obligationer och aktier. Därtill kan adderas alternativa placeringar som hedgefonder, strukturerade produkter (till exempel aktie-indexobligationer), råvaror och fastigheter. I sin ursprungliga form ger modellen de riktlinjer vi behöver för att positionera oss rätt i dessa huvudgrupper, med andra ord om vi beroende på den kommande förväntade ekonomiska utvecklingen ska vara under- eller överviktade i den ena gruppen eller den andra.

Aktier har historiskt och långsiktigt lämnat den bästa avkastningen av de tre tillgångsslagen, men de har också erbjudit den högsta risken och de största svängningarna (= hög volatilitet). Aktier kan fördubblas, trefaldigas i värde och även göra ännu bättre ifrån sig, men de kan också falla kraftigt och urholka kapitalet.

Obligationer som handlas på räntemarknaden (en viss begreppsförvirring kan råda när det gäller ränte- och penningmarknad) avses instrument som löper över en tidsperiod på mer än ett år. Långlöpande räntepapper har allmänt sett en betydligt lägre volatilitet än aktier, risken är lägre och avkastningen är, som en följd av detta, också sämre. Även här kan emellertid risk- och avkastningsribban höjas genom högavkastande företagsobligationer. Att de oftast ger högre ränta beror på att de också involverar en företagsrisk, medan statsobligationer har mycket låg risk.

Kontanter (likvida tillgångar, ”cash”) avser instrument på penningmarknaden för vilka löptiden är upp till ett år. Här hittar vi kortlöpande räntefonder, statsskuldväxlar och banktillgodohavanden. Som grupp betraktat är detta den säkraste investeringsformen av de tre nämnda, men den ger (i regel) också den lägsta avkastningen. Risken för att förlora pengar är allmänt sett väldigt liten, eftersom staten står som garant för flera av dem. För placeraren är inflationen det största bekymret, eftersom denna kan överstiga och därmed äta upp avkastningen över tiden.

Låt oss därmed titta på investeringsklockan men först på den vidhängande investeringscykeln, som är ett annat sätt att beskriva skeendet. Den horisontella och svarta linjen i investeringscykeln (diagram 1) illustrerar den långsiktiga trendtillväxten. Detta är vad ekonomer benämner som en ekonomis (ett land, en region och även för världen som helhet) potentiella tillväxt och anges för BNP-tillväxten i årstakt (BNP = bruttonationalprodukt).

Vid en tillväxt på denna nivå är ekonomin i balans och växer maximalt utan att inflationen (priserna) ökar. För USA uppskattas denna ”normallinje” ligga på 2,7–2,8 procent per år, för Europa på runt 2 procent och för Sverige på 2,4–2,5 procent. För Kina vet vi inte riktigt den potentiella tillväxten, på grund av de senaste årens extremt starka tillväxt, men en gissning är 5–6 procent. För världsekonomin som helhet ligger den på runt 3,5 procent.

Vid tillfällen när den heldragna blå linjen, som illustrerar den faktiska BNP-tillväxten, går under den potentiella (horisontell linje) befinner sig alltså ekonomin i fråga under trendtillväxten. Ekonomin ligger över trenden om den blå kurvan ligger ovanför den svarta linjen. Förenklat kan sägas att högkonjunktur gäller när tillväxten är över trend och lågkonjunktur när den är under. Med viss förskjutning påverkas inflationen (den blå streckade linjen) av den tillväxt som råder. Baserad på tillväxt- och inflationstrend kan konjunkturcykeln därmed delas in i fyra faser: Inflationsnormalisering (engelska: ”reflation”), återhämtning (”recovery”), överhettning (”overheat”) och stagflation (”stagflation”). Historiskt sett har hela cykeln oftast varat i 3 till 7 år, med ett genomsnitt som kan observeras sedan början av 1970-talet på 5,4 år.

Investeringsklockan är ett annat sätt att beskriva utvecklingen, och i diagram 2 är investeringscykeln översatt till denna andra form.

 

Inflationsnormalisering, eller reflation (klockan 6–9), innebär att inflationen i kölvattnet av den allt svagare tillväxten börjar falla tillbaka efter att prisökningstakten toppade klockan 6. Den normaliseras nu successivt, vilket är en effekt av att tillväxten fortsätter att bromsa in. Råvarupriserna är på väg nedåt från sin topp, vilket påverkar den kostnadsdrivna inflationen. Reflation behöver inte nödvändigtvis betyda att recession råder – det kan också vara fråga om en mildare inbromsning (som i mitten av 1990-talet).

Börsen bottnar och vänder cykelmässigt uppåt omkring klockan 8, vilket är 4–6 månader (historiskt genomsnitt för S&P 500-index är 4,5 månader) innan konjunkturen når sitt lågmärke vid klockan 9. Börsen vänder alltså upp sent i denna fas och hinner därför ge bara en medioker avkastning. Enligt en studie från Fidelity Investment, en av världens största fondförvaltare, har aktier i medeltal i denna fas lämnat en avkastning på 4,6 procent under perioden 1973–2006. Obligationer ger här den bästa avkastningen (9,8 procent), vilket beror på att centralbanken sänker räntan och inflationsförväntningarna minskar.

Återhämtning (klockan 9–12). De räntesänkningar som skedde i föregående fas har nu hunnit arbeta sig nedåt i ekonomin, och tillväxten vänder uppåt. Företagens vinster ökar nu snabbt. Beroende på att recessionen skapade stor ledig kapacitet, både i produktion och på arbetsmarknad, fortsätter inflationen sin nedåtriktade bana. Kombinationen stark vinsttillväxt i företagen och lägre räntor gör att detta är den bästa tiden för aktier. I medeltal har aktier lämnat en avkastning på 19,9 procent i de återhämtningsfaser som förekommit från 1973.

Överhettning (klockan 12–3) innebär en tillväxttakt betydligt över trenden i ekonomin. Den starka tillväxten leder till flaskhalsar här och var. Lönerna stiger på grund av arbetskraftsbrist i vissa sektorer, fastighetspriserna toppar i början och råvarupriserna skjuter i höjden, beroende på den starka efterfrågan. Inflationen vänder uppåt efter att ha varit som lägst klockan 12 och fortsätter uppåt till klockan 6. Aktier går någorlunda bra, åtminstone i början, men när centralbankerna (läs Federal Reserve i USA) börjar höja räntan kring klockan 1 ska de underviktas. I denna fas genererar råvaror bäst avkastning.

Stagflation (klockan 3–6) är den värsta tänkbara investeringsmiljön. Inflationen ökar, som en baksmälla efter överhettningen, samtidigt som tillväxten avtar. Centralbankerna drog i överhettningsfasen upp räntan för att stävja inflationstrycket, och nu kommer resultatet. Detta behöver dock inte nödvändigtvis betyda djupa och allvarliga stagflationsperioder – som vid oljekriserna på 1970-talet – utan om perioder där inflationen går upp betydligt över centralbankens mål, samtidigt som tillväxten viker. Aktier är nu det sämsta tillgångsslaget, men även avkastningen på räntebärande papper är svag. I denna miljö handlar det främst för placeraren/förvaltaren om att bevara kapitalet intakt och inte förlora pengar. Råvaror går i inledningen bra men vänder tidigt nedåt.

Källa:www.inkomsten.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.